Vi vaknar tidigt på morgonen och elden som sprakade så mysigt när vi somnade har för länge sedan slocknat. Det börjar klarna utanför och ljuset kommer in genom fönstren för att sakta tränga undan mörkret i kojan. Andetag från människor och djur blandar sig i det gemensamma rummet och i takt med att alla vaknar växer även förväntan. Tystnaden bryts till slut av fotsteg som rör sig fram till kaminen och snart sprider sig värmen igen. Gasollampan tänds ovanför bordet som en signal att det är dags att kliva upp. Det är dags att klä på sig lager på lager, snöra på sig kängorna och fylla magen med frukost. En ny jaktdag väntar utanför dörren.
Mitt lag har kalvjakt kvar nu i september så jag passade på att följa med Victor och Troll till Dajkanvik i helgen. Hösten är en tid då vi ser varandra så lite annars så tre dagar tillsammans med något vi båda älskar är väldigt värdefullt. Vi gick mest med Troll vilket resulterade i tre upptag. Tre upptag som vi fick höra älgen och skallen väldigt nära men som ändå var för långt bort. Två gånger slutade det med att älgen sprang mellan passare och klarade sig undan.
Ibland blir det lång väntan när hunden far ut ur området på söktur.
Jag ska berätta om den tredje:
Det var på lördag eftermiddag då vi redan jagat tre områden och jag skulle bara testa att släppa Troll på ett mindre för att se hur han betedde sig då jag var ensam hundförare. Victor och Nicklas satte sig på ett vägpass där älgen brukar springa över. Jag gick in en bit i skogen innan jag släppte Troll och han for iväg direkt. Han sprang en sväng i området men for bakom mig och över vägen på andra sidan. Det dröjde inte länge innan han började skälla. Så jag gick tillbaka och in efter Troll men kom aldrig så nära så att jag såg älgen.
Från tidigare på lördagen då vi gick tillsammans.
Det for tillbaka ner i området vi skulle gå och sprang slutligen över nästa väg. Då fick jag höra hur det small. Jag såg på gps:en att det tyvärr inte stannade där utan fortsatte vidare så jag gick ner till korsningen och följde hundjobbet en lång stund. Det gick ganska sakta och jag hoppades på att Victor och Nicklas skulle få chansen igen. Till slut bar det ner mot sjön och jag såg med lite oro hur hunden for ut i sjön. Tidigare gånger har han alltid släppt då älgen gått ner i vattnet men inte den här gången. Senare fick jag höra av Victor att han hade kallat in honom så att han kom tillbaka.
Men det här betydde ju att vi var tvungna att köra runt till andra sidan av sjön vilket är en bra bit. Så Victor, som tror sig vara rallyförare, bakom ratten och jag bredvid som hade dödsångest (Nicklas var ganska tyst där bak så jag kan tänka mig att han kände samma sak). Då vi kom runt gick vi ner där det såg ut som att det var rakt över där älgen hade börjat simma. Några blöta spår kunde ses på stenarna och Troll fick söka en bit upp innan vi släppte honom. Det dröjde inte länge förrän det började skälla uppe i skogen och så bar det ner mot sjön igen. Som tur var hade vi kommit upp på vägen och Victor fick chansen att skjuta älgen. Ner i sjön bar det igen och hunden efter så klart. Älgen kom inte långt innan den tog sitt sista andetag och Troll var snabbt uppe på sitt byte.
Här står Troll på älgen och matte hade hjärtat i halsgropen.
Vi var väldigt oroliga ett tag att han skulle bli sparkad eller hamna under älgen, in till land skulle han däremot inte. Efter 5-10 minuter, men som kändes som timmar, kom han tillslut tillbaka och jakten var slut.
Fjärde älgen för Troll blev en liten kviga
Tjusningen med jakten är att varje dag, varje släpp är unikt. Som jägare vill man alltid att älgen ska falla på första skottet man avlossar men ibland blir det inte så. Ibland har älgen inte träffats alls och ibland har det tagit olyckligt. Oavsett så sker det alltid ett stort eftersöksjobb för att säkerställa att älgen inte är skadad, eller för att få ett avslut om den blivit det. Den här gången slutade det bra, och min största glädje i jakten är just samarbetet mellan hund och hundförare (eller jaktkamrater).
Två blöta efter löpturen (varav en mysvovve)
Linnea Johansson 